Under Pride-månaden firar man synligt och med glädje de framsteg som tagits inom likabehandling. Som en del av firandet lyfter man upp nödvändigheten av att varje dag förhindra diskriminering hos oss, i Europa och i hela världen. Med detta förhindrar man även att nuläget försämras.
Uppskattningsvis tillhör 10–20 % av befolkningen sexuella- och könsminoriteter. I Finland finns cirka 1,3 miljoner över 65-åringar och av dem är 130 000–260 000 regnbågspersoner. Bland dessa är av 75–84 åringar 40 000–80 000 och av 85 år fyllda 15 500–31 000. Många regnbågsseniorer har länge kämpat för likabehandling och tvingats lösa hur de ska överleva diskriminerande behandling eller dess risker i det egna livet.
De som fyller 100 under det kommande decenniet är födda på 1920-talet. Då hade en lag som kriminaliserade kvinnors och mäns homosexuella gärningar redan varit i kraft i ett tiotal år. Denna lag var i kraft också då personer födda under 1930- och 1940-talet var unga. De här människorna hade hunnit bli 40 eller till och med 50 år då lagen år 1971 äntligen upphävdes.
Fortfarande fanns rester av kriminalisering av homosexualitet kvar i lagstiftningen och under ungdomstiden för de som var födda under 1950-talet var ett så kallat uppmaningsförbud i kraft. Homosexualitet var inte längre olagligt, men att tala om det i media eller på arbetsplatsen var i princip omöjligt. Då de som var födda på 50-talet var unga vuxna, år 1981, avskaffades definitionen av homosexualitet som en sjukdom. De hade redan uppnått medelåldern innan uppmaningsförbudet som en straffbar handling avskaffades.
Sexuella minoriteters rättigheter har framskridit smärtsamt långsamt. Den otäcka kastreringslagen hävdes år 2003 och ersattes med translagen som för medicinsk vård, kräver att man förbinder sig till infertilitet. Under Sanna Marins regeringstid togs kravet på infertilitet bort från translagen, juridisk könsbestämning baserad på en persons egen deklaration accepterades och medicinska behandlingar separerades till en egen helhet.
Ändå godkände en majoritet av lagstiftarna inte ett ändringsförslag som skulle ha garanterat transkönade barn och ungdomar tillgång till den vård de behöver. Tillgången till medicinsk behandling för vuxna transpersoner är också för närvarande svår och långsam. Personer som tillhör könsminoriteter och är födda under 1930-, 1940- och 1950-talen, har fått uppleva att diskrimineringen långsamt avtar, levt i skuggan av diskrimineringen och arbetat för sina rättigheter i årtionden.
Ur äldreombudsmannens synvinkel är det viktigt att regnbågsseniorer aldrig mera behöver uppleva diskriminering eller rädsla för diskriminering. Speciellt inte i situationer då de behöver mycket hjälp av andra. Jag gläder mig över regnbågsseniorgemenskapens synlighet under Pride-månaden och också andra tider på året!
Speciellt mycket gläder jag mig över de regnbågsflaggor som finns i serviceställen för äldre. Där tillhör klienterna sådana åldersgrupper som under hela sin livstid har upplevt för mycket diskriminering och rädsla.
Tack till alla kommuner som har hissat regnbågsflaggorna och skickat ett budskap om likabehandling!
Päivi Topo
Äldreombudsman
