Hoppa till innehåll

Seniorernas arbete för sexuella- och könsminoriteters jämlikhet har krävt mod och gett resultat

Utgivningsdatum 27.6.2022 9.01 | Publicerad på svenska 27.6.2022 kl. 9.08

Många regnbågsseniorer har länge kämpat för likabehandling och tvingats lösa hur de ska överleva diskriminerande behandling eller dess risker i det egna livet.

De som fyller 100 under det kommande decenniet är födda på 1920-talet. Då hade en lag som kriminaliserade kvinnors och mäns homosexuella gärningar redan varit i kraft i ett tiotal år. Denna lag var i kraft också då personer födda under 1930- och 1940-talet var unga. De här människorna hade hunnit bli 40 eller till och med 50 år då lagen år 1971 äntligen upphävdes.

Fortfarande fanns rester av kriminalisering av homosexualitet kvar i lagstiftningen och under ungdomstiden för de som var födda under 1950-talet var ett så kallat uppmaningsförbud i kraft. Homosexualitet var inte längre olagligt, men att tala om det i media eller på arbetsplatsen var i princip omöjligt. Då de som var födda på 50-talet var unga vuxna, år 1981, avskaffades definitionen av homosexualitet som en sjukdom. De hade redan uppnått medelåldern innan uppmaningsförbudet som en straffbar handling avskaffades. Först år 2017 stiftades den jämlika äktenskapslagen, och då kunde par som sällskapat i årtionden äntligen lagligt ingå äktenskap. 

Sexuella minoriteters rättigheter har framskridit smärtsamt långsamt. Tyvärr har könsminoriteter tvingats vänta på att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda ännu längre. Den otäcka kastreringslagen hävdes år 2003 och ersattes med translagen som för medicinsk vård, kräver att man förbinder sig till infertilitet. Lagen som internationellt fått mycket uppmärksamhet och kritik håller för tillfället på att gällande detta kriterium förnyas. Dock kan inte ännu heller alla lagstiftare godkänna förändringen som skulle trygga transkönade barn och ungas möjlighet till vård. Personer som tillhör könsminoriteter och är födda under 1930-, 1940- och 1950-talen, har fått uppleva att diskrimineringen långsamt avtar, , levt i skuggan av diskrimineringen och arbetat för sina rättigheter i årtionden. 

Under Pride-månaden firar man synligt och med glädje de framsteg som tagits inom likabehandling. Som en del av firandet lyfter man upp nödvändigheten av att varje dag förhindra diskriminering hos oss, i Europa och i hela världen. Med detta förhindrar man även att nuläget försämras. 

Uppskattningsvis tillhör 10–20 % av befolkningen sexuella- och könsminoriteter. I Finland finns cirka 1,3 miljoner över 65-åringar och av dem är 130 000–260 000 regnbågspersoner. Bland dessa är av 75–84 åringar 40 000-80 000 och av 85 år fyllda 15 500-31 000. 

Ur äldreombudsmannens synvinkel är det viktigt att regnbågsseniorer aldrig mera behöver uppleva diskriminering eller rädsla för diskriminering. Speciellt inte i situationer då de behöver mycket hjälp av andra. Jag gläder mig över regnbågsseniorgemenskapens synlighet under Pride-månaden och också andra tider på året!

Speciellt mycket gläder jag mig över de regnbågsflaggor som finns i serviceställen för äldre. Där tillhör klienterna sådana åldersgrupper som under hela sin livstid har upplevt för mycket diskriminering och rädsla. Jag hoppas att varje kommun hissar regnbågsflaggor och förmedlar att kommuninvånare som tillhör sexuella- och könsminoriteter är jämlika. 

Jag önskar alla en trevlig Pride-månad! Människorättsarbetet för seniorer har skapat en värdefull grund för att framstegen i mot sexuella- och könsminoriteters jämlika ställning. 
 

Päivi Topo
Äldreombudsman

Blogi