Största delen av de äldre personer som behöver hemvård och dygnetruntvård lider av en långt framskriden minnessjukdom. Då sjukdomen har framskridit, tappar de delvis förmågan att fatta beslut gällande sig själv och förmågan att försvara sin syn på saker. Man har redan i årtionden försökt bereda lagstiftning som skulle stärka dessa personers ställning, men misslyckats. Lagstiftning behövs för att stärka självbestämmanderätten och samtidigt reglera begränsningsåtgärder och för att minska användningen av dem.
I stället för att man under den här regeringsperioden skulle ha fokuserat på att utarbeta nödvändig lagstiftning som garanterar självbestämmanderätten inom äldreomsorgen, har man inlett ett flera år långt projekt som innefattar självbestämmanderätten i alla åldersgrupper. Arbetet har inte påbörjats från den del som saknar reglering, utan krafterna har riktats på att förnya sådan lagstiftning som redan finns inom till exempel mentalvården.
I dygnetruntvården finns för tillfället kring 40 000 patienter som lider av någon minnessjukdom. Det är den största enskilda gruppen som saknar lagstiftning som skulle trygga gruppens självbestämmanderätt. För tillfället kan de begränsas med att binda fast dem i stolar eller sängar. I princip befinner sig alla boenden i dygnetruntvården bakom lås, utan lagstiftning som skulle trygga rörelsefriheten och klara kriterier för hur deras verksamhet kan begränsas.
Riksdagens justitieombudsman har flera gånger i sina avgöranden kommit fram till att begränsandet av en minnessjuk persons möjlighet till röra sig i vårdhemmet, ur ett grundrättsligt perspektiv, varit felaktigt. Det är klart att minnessjuka behöver stöd och hjälp i sin vardag och i sitt beslutsfattande. Lika klart är det att man inom äldreomsorgen konstant måste bedöma klientens självbestämmanderätt och säkerhetsaspekterna.
Saknaden av lagstiftning för självbestämmanderätten är oskälig för de minnessjuka personerna och för personalen inom äldrevården. Vi behöver också innovativa lösningar för hur man småningom kan komma ifrån det dagliga begränsandet av rörelsefriheten. Lyfter man på sängkanterna eller sätter man sängen så lågt ner som möjligt? Binder man fast i en stol eller använder man knä-, armbågs- och höftskydd? Byggs det en trygg utemiljö och gångväg vid vårdhemmen eller hålls dörrarna för klienterna låsta dygnet runt? Lösningarna är dels individuella, dels strukturella och lagstiftningen finns till som hjälp i dessa lösningar. Lagstiftning gällande självbestämmanderätten behövs varje dag och dess förberedelser får inte skjutas upp.
Päivi Topo
äldreombudsman
