Äldreombudsmannens byrå fick förstärkning av två specialsakkunniga

Personalen på äldreombudsmannens byrå utvidgades småningom med två sakkunniga, då Päivi Ahosola och Marjut Vuorela började som specialsakkunniga. Specialsakkunniga arbetar med uppgifter som främjar äldre personers rättigheter och ställning.

Specialsakkunniga som börjat på byrån har olika arbetsbakgrund, men gemensamt för båda är att de tidigare arbetat med äldres rättigheter. 

- Innan jag började på äldreombudsmannens byrå jobbade jag länge som jurist på Centralförbundet för de gamlas väl. I mitt arbete behandlades särskilt frågor angående äldres ställning och uppfyllelsen av deras rättigheter, berättar Marjut Vuorela.

Specialsakkunniga Päivi Ahosola har under sin arbetskarriär samlat erfarenhet från äldreservicen och forskning i äldre personers ställning. 

- Innan jag bytte till äldreombudsmannens byrå var jag forskningsdoktor på Tammerfors universitet i projektet åldring och socialt välmående. Före detta arbetade jag länge på Helsingfors stad i Kasbergets seniorcenter, berättar Ahosola. 

Ahosola har år 2018 doktorerat och hennes doktorsavhandling behandlar sådana äldre personers ställning som är utan anhöriga. 

Båda specialsakkunniga har entusiastiskt börjat sitt arbete på äldreombudsmannens byrå.

- Det var roligt att komma med i vårt lilla team där arbetet redan var på god väg, trots att äldreombudsmannens byrå ännu är så ny. Arbetet kräver förstås ännu mycket bekantskap, eftersom arbetet i att förbättra äldre personers ställning är så brett, sammanfattar Ahosola.

Främjandet av äldre personers rättigheter är meningsfullt arbete för specialsakkunniga

Att arbeta med äldre personers rättigheter var redan från förr bekant för båda specialsakkunniga, och de betonar att det ännu finns mycket arbete kvar i främjandet av äldres rättigheter. Vuorela och Ahosola nämner några, för dem särskilt viktiga, synpunkter från arbetet på äldreombudsmannen.

- Jag hoppas att vi i vårt arbete skulle kunna främja äkta hörande av äldre personer. Då man förbereder lagstiftning och då myndigheter gör instruktioner borde man bedöma eventuella konsekvenser för äldre personers ställning och rättigheter, säger Marjut. 

Ahosola vill i sitt arbete särskilt föra fram förståelsen för och ingripandet i åldersdiskrimineringen. 

- Åldersdiskriminering kan framkomma på flera sätt och det är skäl att tala om det. De centrala frågorna är ifall äldre människor tas på allvar och ifall de i alla situationer bemöts som aktiva aktörer eller ifall de ses som föremål för gärningar. 

- Det är viktigt att i äldres rättigheter uppmärksamma det så kallade antagandet om anhöriga, alltså det att man antar att alla äldre personer har en anhörig eller närstående som vid behov kan hjälpa till med olika sysslor och själva vården. Antagandet är viktigt att känna igen och det måste aktivt motarbetas, säger Ahosola.

- Man måste också komma ihåg att äldre personer är en väldigt bred och mångfaldig grupp. Detta tycks ibland glömmas bort då man talar om äldre personers behov, tillägger Vuorela. 

Till sist lyfter specialsakkunniga fram digitaliseringen och de problem som till följd av detta syns i äldre personers ställning. En stor del av de medborgarkontakter som äldreombudsmannens byrå har fått, har handlat om olika problem med digitaliseringen. I äldreombudsmannens ställningstaganden betonas att det på sidan om de digitala tjänsterna också måste garanteras tillräckliga möjligheter till fysiska och andra tjänster. Samtidigt måste man ordna tillräckligt med stöd för digitala tjänster, digitala kunskaper och möjligheter för användningen av digitala apparater.