Äldreombudsmannen Päivi Topo anser det nödvändigt att lagstiftningen om främjandet av de äldres självbestämmanderätt och om tillämpande av begränsningsåtgärder inom äldreomsorg påskyndas. Då bestämmelser på lagnivå saknas finns det ingen enhetlig och trygg praxis inom äldreomsorg för äldre i situationer där de boendes självbestämmanderätt begränsas. Avsaknaden av lagbestämmelser utsätter de äldre inom äldreomsorg för alltför omfattande begränsningar och för allvarliga risksituationer i samband med dem.
Till skillnad från boendetjänsterna för personer med funktionsnedsättning eller mentalvårdstjänsterna, finns det ingen motsvarande lagstiftning om främjandet av självbestämmanderätten och tillämpningen av begränsningsåtgärder som skulle gälla de äldre inom äldreomsorg. Då lagstiftning saknas, utvecklar de offentliga och privata vårdhemmen egna handlingssätt för krävande situationer och för att begränsa de äldre boendes rörelsefrihet. Vid vårdhemmen kan man till exempel avtala om att begränsandet av en boendes rörelsefrihet genom fastbindning kräver ett positivt läkarbeslut.
– Risken finns för att ett beslut som fattats i ett enskilt fall börjar användas som permanent grund för att upprepat begränsa den äldres rörelsefrihet. Läkarna och cheferna på vårdenheterna har ett stort ansvar för att se till att de boendes självbestämmanderätt och andra grundläggande rättigheter tillgodoses, konstaterar specialsakkunnig Vilhelmiina Lehto-Niskala.
Upprättande av lagstiftning om främjandet av de äldres självbestämmanderätt och om tillämpandet av begränsningsåtgärder inom äldreomsorg har funnits med i flera regeringars regeringsprogram, men hittills har lagstiftningen inte genomförts. Statsminister Petteri Orpos regering har också beslutat flytta fram lagstiftningsärendet till följande regering.
Äldreombudsmannen uttrycker också sin oro för hur lagstiftningen om tekniska lösningar eventuellt kommer att inverka på personaldimensioneringen inom äldreomsorg för äldre. Lagstiftningen som nu är för behandling i riksdagen gör det möjligt att minska personaldimensioneringen ytterligare, vilket oundvikligen skulle inverka på omsorgen och dess säkerhet.
– Ju färre de anställda är, desto mindre tid har Vårdpersonalenatt lösa även krävande behandlingssituationer och att utveckla sin yrkeskompetens så att begränsningsåtgärder behövs i allt mindre grad, säger äldreombudsman Päivi Topo.
Inom äldreomsorg finns inte alltid tillräckligt med kunskap om främjande av självbestämmanderätten och tillämpandet av begränsningsåtgärder. Stor personalomsättning ökar utmaningarna ytterligare.
