Var finns makten när det gäller äldrefrågor?

Påverkansarbetet är som en 50 kilometer lång tävlingsskidåkning. Äldreombudsmannen Päivi Topo granskar i sin blogg sina fyra första år som ombudsman.

För fyra år sedan, i januari 2022, började jag som Finlands första äldreombudsman och äldreombudsmannens byrå öppnades. På fyra år har vi vidtagit ett stort antal åtgärder för att främja de äldres ställning och tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.  En väsentlig prestation i vårt arbete är att man allt oftare ber om och hör äldreombudsmannens synpunkter i det riksomfattande beslutsfattandet.

Under de här åren har frågan om var man bereder och fattar de viktigaste besluten för äldre blivit allt svårare att besvara. Det gäller även hur och när äldreombudsmannen borde försöka påverka besluten. Var finns alltså makten när man fattar beslut i äldrefrågor?

Äldreombudsmannens lagstadgade uppgift är att på ett föregripande sätt påverka de äldres ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter. Det viktigaste är att påverka beslutsfattandet och lagberedningen. Äldreombudsmannen har ingen tillsynsrätt och inte heller rätt att ändra en annan myndighets beslut. Uppgiften är unik även internationellt sett.

För att äldreombudsmannen ska kunna sköta sitt uppdrag måste man förstå vad ordet föregripande betyder. Det är lätt att beskriva centrala brister i tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Vi hör mycket om dem från äldre personer och deras närstående samt från forskare och personer som arbetar inom social- och hälsovårdstjänsterna. 

De är till exempel växande och fördjupande utkomstproblem, allt större problem med att få social- och hälsovårdstjänster samt i synnerhet hemvård och omsorg dygnet runt. Likaså blir det allt svårare att sköta sina egna ärenden utan tillräckliga digitala färdigheter och att tjänsterna flyttar allt längre bort från dem som bor utanför centrumen. Ofta är det samma personer som har dessa problem. 

Från att namnge problemen till att hitta motiverade lösningar

Det räcker inte att beskriva problemen för att rätta till situationerna. Man måste också kunna berätta om lösningarna så att de tilltalar beslutsfattarna och dem som bereder besluten.

I våra årsberättelser till statsrådet har vi beskrivit de äldres situationer och problem som är i akut behov av lösningar. Vår betoning ligger på dem som befinner sig i de svåraste situationerna. Vi erbjuder statsrådet motiverade lösningar som man redan tidigare har diskuterat med de äldres egna organisationer, äldreråd och forskare. På samma sätt för vi information och lösningsförslag till riksdagen i ett flertal utlåtanden som utskotten begärt, höranden och möten med olika partier. År 2024 sammanställde vi i vår första berättelse till riksdagen en helhetsbild av de äldres ställning och föreslog metoder för att lösa de observerade problemen. 

Vad gäller problem och lösningsförslag träffar vi också statens högsta ledning vid ministerierna och de inrättningar som lyder under ministerierna. Vi lyfter fram våra åsikter som sakkunnigmedlemmar i några lagberedande arbetsgrupper samt utbyter information med tillsynsmyndigheterna. 

Påverkansarbetet påminner om långdistansskidåkning

Hur har äldreombudsmannen kunnat påverka äldre personers ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter genom sina åtgärder?

Det är svårt att svara på, eftersom påverkansarbetet är som en 50 kilometer lång tävlingsskidåkning. Även om sträckan får en bra start är det för tidigt att bedöma slutresultatet, men man lär sig mycket om skidföret, utrustningen, medtävlandena och publiken längs vägen. Skillnaden är dock att skidåkaren har ett färdigt skidspår och testad utrustning, vilket äldreombudsmannen inte har. Vi röjer vår väg steg för steg, letar efter de lämpligaste verktygen och rätt tidpunkt för påverkansåtgärderna. Vi strävar också hela tiden efter att stärka samarbetet med intressentgrupperna och tillsammans nå framgång i påverkansarbetet.

I skidtävlingar får de tre snabbaste en medalj. I påverkansarbetet delas det inte ut några medaljer, utan man måste själv identifiera de stunder som tyder på framgång längs den långa vägen.

Under de fyra åren har det blivit allt tydligare för mig att även om maktfördelningen är väl inskriven i olika lagar så är det i praktiken svårt att identifiera de verkliga makthavarna. Vem skulle till exempel faktiskt kunna öka äldre personers möjligheter att lära sig och upprätthålla grundläggande digitala färdigheter eller sköta sina egna ärenden helt utan digitalisering? Riksdagen eller statsrådet, välfärdsområdena eller kommunerna verkar inte ha någon tydligt ansvarig i frågor som gäller likabehandling och digitalisering. Trots det främjas digitaliseringen kraftigt och förväntas effektivisera de offentliga tjänsterna, som används av människor i alla åldrar och med många olika bakgrunder.

Vem ansvarar slutligen för att äldre personers grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter tillgodoses? Vem ansvarar i sin tur för att en allt större grupp äldre personer under de senaste åren har blivit utan den hemvård och omsorg dygnet runt som de behöver? 

Staten, det vill säga Finlands regering och finansministeriet, har stramat åt finansieringen och villkoren för finansiering för välfärdsområdena. Nästan alla välfärdsområden har berett förslag där man har föreslagit tydliga försämringar i tillgången till tjänster för äldre. Välfärdsområdenas beslutsfattare har godkänt dessa förslag. Alla har vetat att många äldre personers rätt till ett människovärdigt liv på så sätt äventyras och att det inte går att följa den gällande social- och hälsovårdslagstiftningen för deras del. Enskilda arbetstagare har i praktiken varit tvungna att neka enskilda äldre personer service, med vetskap om att situationen inte är godtagbar. Tillsynsmyndigheterna har fått klagomål på orimliga situationer för enskilda människor och gett sina lösningar på dem.

Det strukturella problemet finns dock kvar och en allt större grupp blir utan rätt till tillräcklig vård och omsorg. 

Staten har konstaterat att tjänsterna för äldre har minskat i välfärdsområdena. I välfärdsområdena anser man i sin tur att det är det riksomfattande beslutsfattandet som gör det allt svårare för äldre att få service. Många instanser har makt att fatta beslut, men vem ansvarar i sin helhet för att äldre personer får den service som de enligt lagstiftningen har rätt till och som de behöver för att tillgodose sina grundläggande behov?

Min erfarenhet är att det är särskilt svårt att påverka strukturella problem. Lagstiftningen är i många avseenden bra för äldre personer, men det finns allvarliga och systematiska brister i efterlevnaden av lagarna, vilket bristen på tjänster för äldre väl visar. Å andra sidan förnyas lagarna kontinuerligt och till exempel bestämmelserna som främjar digitaliseringen har nästan helt struntat i medborgarnas möjligheter att hänga med i det digitaliserade samhället.

Påverkan kräver ett ihärdigt samarbete

Enligt min bedömning är äldreombudsmannens byrå känd som en sakkunnig, pålitlig och lösningsorienterad instans som kan berätta om hur äldre personer i många olika situationer ser på saker och ting. Statsrådet, riksdagen och statsförvaltningen har hört oss mer för varje år och fått information om äldre personers ställning och erfarenheter. På så sätt blir även de äldre som har svårt att framföra sina åsikter och behov synligare. I bästa fall leder det till att man i beslutsfattandet förstår vilka saker som också berör de äldre och hur man kan och bör beakta deras synpunkter. När och hur det sker är det svårt att säga. En sak som är säker är att man inte kan förbättra ställningen för åtminstone de äldre som befinner sig i de svåraste situationerna utan att upprepade gånger berätta om saker och ting, och inte heller minska det dåliga bemötandet och diskrimineringen på grund av hög ålder. 

Jag inleder mitt sista år i det femåriga uppdraget som äldreombudsman. Jag anser det ännu viktigare än tidigare att vi ger anvisningar om hur man bör bedöma konsekvenserna för äldre i beslutsfattandet och lagberedningen. Det finns inga sådana anvisningar och därför behöver vi i nästa regeringsprogram en anteckning om att bedömningen av ålderskonsekvenserna ska inkluderas i beslutsfattandet. På så sätt skulle vi få ett konkret sätt att minska åldersdiskrimineringen.

På vår byrå arbetar utöver ombudsmannen fyra sakkunniga, och det strategiska stödet för vårt arbete är en grupp seniorpåverkare som består av frivilliga medlemmar. Samarbetet med medborgarorganisationer och äldreråd samt forskningsinstitut är en väsentlig del av vårt arbete.

Jag tackar varmt våra sakkunniga, våra samarbetspartner och de tusentals äldre personer som vi träffat vid olika evenemang och som kontaktat oss för deras gemensamma insatser för att förbättra de äldres ställning. Jag önskar er många ålderskloka beslut för 2026!

Päivi Topo
Äldreombusmannen